Jag tänkte fortsätta på det tidigare inlägget om äckelribban men denna gång vad gäller kräks.

Vissa bebisar kräks inte alls, andra jättelite medan min lilla kräks ständigt, oavsett mat. Vi pratar inte oj nu kräks bebisen och haklappen är blöt utan ojj där rök hela outfiten, soffan och min tröja. Det är riktigt frustrerande men har minskat något iom fast föda, ja minskat i mängd men nu luktar det apa istället.

Ibland får man byta om både på sig själv och bebisen minst fem gånger per dag. Jobbigast är när man måste iväg eller vid läggdags.

Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit för det har varit jobbigt (inte äckligt) Nu viftar jag bort det även om man märker på folk att de blir äcklade.

Vi skrattar bort allt och när vissa rynkar på pannan tycker vi det är ännu roligare.

När vi leker med vår kräkmaskin så brukar vi få kräks över oss så fort vi håller i honom, det mina vänner är inte trevligt men det är bara härda ut ett tag till
<3

Barn skriker det gör de, dummaste frågan jag får från min andra hälft är "varför skriker bebisen?" Eh? Hade jag vetat det skulle den inte skrikit! Ibland skriker bebisen otroligt mycket då får man en kommentar "kan du se till att han slutar?" Ehh återigen ser det ut som att jag GILLAR bebisskrik? Hade jag vetat hur skulle jag självklart sett till att skriket slutar. Detta är perfekta exemel på att logiken inte alltid finns där. När det är ombytta roller brukar jag fråga detsamma bara för att höra svaret och det mina vänner kallar jag irritation. Värre än min, betydligt värre...

<3

Det är helt otroligt vad äckelribban höjs när man blir förälder, för ett år sedan skulle jag spy av ett blöjbyte medan nuförtiden är bajs på händerna ingenting. Den stunden man får barn är ett samtalsämne om konsistensen i blöjan ingenting konstigt. I början analyserar man varenda förändring och det är så samtalsämnet börjar. Ni som inte har barn tänker säkert, ja, ja att det är så men vänta bara på första avvikande bajset. Då måste ni fråga någon, mamma, BVC, Google eller som i mitt fall en vän. Som förälder är man orolig och något äcklig kan man nog konstatera. Missförstå mig inte, jag pratar inte om bajs helatiden, andra saker rör sig i mitt huvud med...tror jag

<3

Min egentid är på väg till och från jobbet. Då har jag ca 1h att bara få vara jag och att få tänka i fred. Vet ni att som småbarnsförälder är ganska svårt att få tid till att ens få tänka i fred. Inte konstigt att så många småbarnsföräldrar är lite virriga när man blir avbruten hela jävla tiden! Jag har ett barn och det sägs att med ett barn är det lätt jämfört med flera. Men jag måste erkänna att min sambo ibland känns som ett större barn än min son som är 2. Innan vi fick barn så var han mer vuxen och kapabel till att göra saker själv. Efter att vår son föddes blev han också barn. Nu har jag helt plötsligt 2 barn att ta han om! Och ibland (läs ofta) är det lättare med 2 åringen än snart 30 åringen. Jusste egentid. Det får jag när jag är på toa också. Ibland. Jag var på toa igår och glömde låsa dörren. In kommer det stora barnet (läs monstret) öppnar dörren och säger Vad gör du? Eehh jag sitter och bajsar, snart pluppar det! Aha vad äckligt säger han då. Ja men gå ut då och låt mig få bajsa i fred! Han säger: ja, jag ska. Jag ska bara prutta först. Han vänder röven mot mig fiser och går ut. Lämnar mig i den där jävla odören och jag skyndar mig allt jag kan och går ut. Inte ens bajsa i fred får man längre.....

Min bebis är inte så förtjust att spendera hela natten i sin säng, därför sover vi från en viss tidpunkt på natten alla tre i vår säng. Hur jag än gör, vad som än händer ligger jag mer på sängbordet än i sängen, jag har de små bebisfötterna i revbenen eller i ansiktet och jag for mer å mer åt kanten vid minsta rörelse. Det är jobbigt, man vill bara flytta ungen till sin säng och sova gott, men det kan man ändå inte göra eftersom man kommer få höra gnäll och det är inte snällt mot den lille. Inatt fick jag dock uppleva något riktigt häftigt. Hör å häpna mina vänner, det som inte brukar hända, hände!! Jag sov i sängen utan någon kroppsdel på sängbordet. När jag klev upp i morse förstod jag hur en världsmästare känner sig efter en seger, mäktig känsla det här. MÄKTIG! Jag dricker mitt kaffe och äter frukost som en (något trött) mästare, jag är en stjärna! Ha en trevlig dag det ska jag ha!

P.S Vi är för tillfället två personer som skriver här, mina inlägg kommer i fortsättningen märkas med <3 (för er som inte vet är det ett hjärta :-P) D.S