Jag känner att jag behöver semester. Semester från både man och barn. Jag vill ligga på en strand och läsa en bok utan att behöva göra avbrott efter varje rad för att kolla till sonen. Semester från mannen som hela tiden frågar mig hur eller vad vi ska göra. Jag orkar helt enkelt inte tänka mer. Jag orkar inte ens tänka åt mig själv för att inte tala åt någon annan för min man kan fan inte tänka åt sig själv. Med åren ser jag att alla män är likadana när det kommer till den punkten. Dom frågar sina kvinnor allt hela tiden. TA EGNA BESLUT NÅN JÄVLA GÅNG!!! Trodde bara min var sån men efter att jag pratat med mina väninnor insåg jag att det är något genetiskt dom alla lider av. Det kan fan inte vara lätt att vara man och behöva fråga sin kvinna om allt. Undrar om det är era morsors fel att ni alla är så bortskämda? Jag älskar min son över allt annat på denna jord men jag ber till Gud att han inte kommer irritera sin andra hälft lika mycket som hans far irriterar mig ibland. ( läs ofta)
Nä nu är klockan 19.53 och den här kärringen ska göra sig redo för sängen.

Pratar för fullt med min hälft om vilka sysslor som måste göras här hemma, ett par min senare märker jag att han inte lyssnar. Nä nu vägrar jag upprepa tänker jag, men förväntar mig att han ska göra allt. När det (såklart) inte sker utbryter ett krig i mitt huvud där jag lik en apa hoppar på honom och börjar slita av hans kroppsdelar men jag lugnar mig och upprepar snällt för vad vinner jag på att skrika? Han verkar ju ändå inte lyssna. För andra gången förklarar jag igen för honom vad som skall göras, men såklart har han enbart utfört hälften av sysslorna. Är det då konstigt att man önskar att få vara en apfamilj i djungeln för en stund?

Att det är stor omställning att få barn visste jag men att det skulle bli såhär kunde jag aldrig föreställa mig. Det första jag fick höra från alla när jag berättade om min graviditet var "oh vad mysigt" mmm yeah right! Visst är bebisen mysig mellan allt skrik, blöjbyten å kräks. Ingen berättade till mig att jag ständigt kommer vara trött, smutsig och på rätt dåligt humör med allt vad det innebär. Min andra hälft har aldrig varit mer störande, han är lika irriterande som segt internet. Eller en tv-kanal som fryser under den mest spännande filmscenen, eller tågförseningar, ja ni förstår. Ibland kan han vara allt detta på samma gång oftast när man fått gå upp ett par gånger på natten för att mitt barn vill...ja...vill ingenting eller jo, väcka mig.

Det är en spännande tid det här, jag är lycklig som bara den och trött...och jag behöver nog en dusch. Att duscha är faktiskt inte en självklarhet som småbarnsförälder, visst får du duscha...ibland. Om man kallar det för duschande, då man går in och kommer ut torrare än när man klev in. Man lär sig att prioritera på ett helt annat sätt, barnen dessa underbara små varelser tar betydigt mer tid än vad man tror och då är duschen inte så viktig, eller för andra i ens närhet blir den viktig. Nä nu låter det som om jag aldrig duschar men det gör jag, inte lika ofta som förut och inte lika läge men visst duschar jag. Ibland (läs ofta) är det tjafs hemma hos oss om vem som duschar och har vad nu liknar spabesök mer än den andra. För javisst visst tjafsar vi mer än vanligt. Nu är det inte bara om städning, tvätt, soporna och matlagningen utan även blöjbyten, matningar och ibland att den ena personen får göra roligare saker än den andra som tex att handla. Ja, ni läste rätt handla är kul som en utekväll, nästan...fast på dagen. Det här med tjafs får nog bli ett eget inlägg men tills dess, på återseende...